(Ett förtydligande - det handlar om lårmuskulatur...)
torsdag 31 mars 2011
Dagens rapport
(Ett förtydligande - det handlar om lårmuskulatur...)
onsdag 30 mars 2011
Avdelning 25
Sjukhusbesök blir ofta ganska konstiga. Ulf var glad att se oss, men alldeles för trött för att prata. Vi var så lyckliga över att träffa honom att vi bara satt och tittade och kände på honom. En sådan skillnad mot hur t ex våra middagar hemma brukar te sig, med hög ljudnivå och en massa diskussioner och skoj. Kontraster.
En konstig sak jag noterade: Jag kände inte igen hans händer. Underligt, men om man levt med en människa i nästan 25 år kan man alla detaljer. Ulfs händer såg inte ut som vanligt idag och jag blev nästan helt fixerad vid detta faktum. Vad knäpp man kan bli.
En telefon har blivit inkopplad vid hans säng och han kommer att höra av sig till en del av er när han orkar. Några besök vill han helst inte ha, om han inte själv ringer och meddelar något annat. Om den ursprungliga planen håller kommer han att bli kvar på sjukhuset cirka en vecka.
Första natten
tisdag 29 mars 2011
Operationen är över!
Operation
måndag 28 mars 2011
Inläggning
lördag 26 mars 2011
Fototriss del 131 - Färgstark
torsdag 24 mars 2011
Inskrivning
Vi har tillbringat fem timmar på Sahlgrenska idag, mestadels på kärl-/thoraxmottagningen. Inskrivningsproceduren inleddes med labtester, blodtryckskontroll och EKG hos Ninni, därefter var det inskrivningssamtal hos syster Christina, som informerade om dagens olika punkter, vad som kommer att ske när Ulf läggs in, förberedelserna inför operationen och vad som händer därefter. Hon pratade om narkos, itusågat bröstben, ståltrådssuturer, morfinpump, dränage, kateter… Mycket information att ta in, men väldigt bra jobbat där, syster Christina.
Vi var förvarnade att det kunde bli en del väntetider idag så vi hade rustat oss med böcker och frukt.
Lunch serverades till patienterna, men inte till anhöriga, som hänvisades till matsalen eller cafeterian. Dock hade jag lite tur, en av patienterna som också var där för inskrivning valde att gå till matsalen och äta, och helt plötsligt satt jag där med en sjukhuslunch. Köttbullar och potatismos… Inte min älsklingsrätt, men jag tycker det var en trevlig gest att erbjuda mig maten istället för att köra tillbaka den till köket.
Efter ett par timmar fick vi träffa den kirurg som ska operera Ulf, Helena, som mycket pedagogiskt och proffsigt gick igenom hjärtats funktioner, vad som är trasigt i Ulfs hjärta, hur man ska fixa det och vad man kan förvänta sig för resultat. Trots att hon säkert berättar precis samma sak för otaliga patienter varje vecka gav hon inte alls intrycket att göra det på rutin. Det blev ett mycket trevligt och förtroendeingivande samtal. Hon berättade också att det inte är någon större idé för oss i familjen att komma till sjukhuset på operationsdagen. Ulf lär vara ganska borta och groggy ett bra tag efter operationen, så istället ska jag bli uppringd av kirurgen så fort operationen är avklarad.
Sedan var det dags att träffa sjukgymnasten Johanna (som på ett distraherande sätt påminde om Mia Skäringer till utseendet). Hon talade om vad som kommer att hända efter operationen, främst om hur viktigt det är att bröstbenet får läka ihop ordentligt, vilket tar två månader. Under denna tid kan man inte lyfta tungt, häva sig upp från sittande och liggande med hjälp av armarna, då det belastar bröstmuskulaturen för mycket, inte spela tennis eller, vilket är det värsta för Ulf, svinga en golfklubba. Om allt går planenligt är dock inte hela golfsäsongen spolierad, juni hägrar… Han får inte heller köra bil de första två månaderna, mest pga att operationen med narkos och inkopplad hjärt-/lungmaskin kan påverka koncentrationen och reaktionsförmågan negativt. Precis dagen efter kommer man tvinga upp honom för att få igång rehabiliteringen direkt. Det är också viktigt att man inte blir liggande till sängs eftersom det kan försämra lungfunktionen. Upp och hoppa! Eller åtminstone – Upp och hasa! – de första dagarna.
Nästa punkt på dagordningen var ett samtal med narkosläkaren Björn, en norrman som pratade som Skavlan men som saknade den charm landsmannen på TV besitter. Men jag tänker mig att narkosläkare oftast inte behöver vara sociala med sina patienter, helt naturligt. Han gav i alla fall saklig och tydlig information om själva nedsövandet och bevakningen under och efter operationen. Ulf kommer att träffa honom på tisdag morgon innan zzzzz…
Sista anhalten var lungröntgen, som ingår som rutin innan thoraxoperationer. Den klarades snabbt av och nu är vi hemma igen för att smälta all information. Ulf gör det genom att ansa äppleträd, jag genom att skriva av mig här. Vi har mycket att prata om över middagen idag och barnen ska informeras ordentligt Det är också en del praktiska saker vi vill hinna med i helgen eftersom Ulf kommer att vara såpass rörelsehandikappad en tid. I morgon ska vi dock jobba som vanligt bägge två.
Vi känner oss lugnare och är helt förvissade om att Ulf är i de bästa händer. Tydlig information gör att man känner sig trygg och säker. De personer vi har mött på Sahlgrenska idag har uppvisat stort kunnande och vi har fått mycket vänligt omhändertagande. Just nu känns det så bra som det kan göra i den här situationen.
tisdag 22 mars 2011
Ändrade planer
Idag har jag haft en ordentlig svacka mentalt. Jag som ska vara den som stöttar Ulf, inte tvärtom. Jag upplever en så himla stor anspänning, vilket tröttar enormt. Ulf är själv förvånansvärt lugn, åtminstone än så länge.
måndag 21 mars 2011
Nu läser jag... #3
lördag 19 mars 2011
Fototriss del 130 - På G
Det får bli Godis istället!
Allvar nu
Nåväl, efter UCG-undersökningen fick Ulf inte åka hem, man la in honom direkt på HIVA (hjärtintensivvårdsavdelning). Han ringde mig till jobbet, en chockad person i varje ände av telefonlinjen, och jag kastade mig hem för att packa ner lite toalettsaker och åka till sjukhuset. Jag ville inte försöka nå barnen i skolan förrän deras skoldag var slut, utan åkte själv upp (med hjälp av min mamma, som fantastiskt nog släppte allt hon hade för händer och körde mig till Sahlgrenska). Jag fick tag i barnen när deras lektioner var slut, och det var så klart inte lätt att berätta att pappa var hjärtsjuk och skulle opereras. Ulf blev inneliggande två dygn, med konstant EKG-övervakning. Han fick besked att han skulle behöva genomgå en hjärtoperation, där man i första hand skulle försöka reparera den trasiga klaffen, i andra hand byta ut den. Eftersom han inte hade några symptom och inget avvikande sågs på EKG fick han åka hem. Rätt ut i ingenting, kändes det som. Han fick egentligen inga restriktioner, men såklart skulle han försöka ta det lite lugnt.
Sedan dess har vi gått och väntat på Operationen, med stort O. Vi har gått igenom chockfasen, pendlat upp och ner i humör och sinnesstämning, väntat otåligt och samtidigt oroat oss för själva operationen. Ulf har försökt förbereda så att han kan lämna över sina arbetsuppgifter på jobbet, eftersom han vet att han kommer att bli sjukskriven ett par månader efter operationen. Så kom nu äntligen kallelsen, tisdagen den 29 mars är det dags. Inskrivning dagen innan. Jag kan självklart inte beskriva hur Ulf mår och känner, bara mina egna tankar. Igår morse, dagen efter kallelsen landade i brevlådan, vaknade jag kl 03:22 och kunde inte somna om. Ett virrvarr av tankar kring praktiska saker, ledighet från jobbet, vilka rättigheter har man, ersättning från försäkringskassan, sommardäck på bilen, det är bra om räkningarna är betalda så vi slipper tänka på det, behöver jag var ledig när Ulf kommer hem från sjukhuset, hur ska vi hålla alla informerade, orkar jag med alla telefonsamtal, hur mår barnen…
Jag kommer, med Ulfs godkännande förstås, att skriva om vad som händer, här på bloggen. Han vill, för att undvika oro och eventuella spekulationer, hålla släkt, vänner, arbetskamrater m fl informerade och då tror vi att detta kan vara ett forum som passar. Ni är självklart välkomna med kommentarer och frågor.
Var rädda om er och varandra!