Avdelning 25

Det var så skönt att träffa Ulf idag, prata och hålla handen. Han är tagen och trött och väldigt smärtpåverkad. Han är EKG-uppkopplad och har morfinpump, så att han själv kan reglera smärtlindringen. Ett stort, vertikalt plåster över bröstkorgen det tydligaste spåret efter operationen, men han har ett par förband på armar och hals också som avslöjar var man har haft droppslangar och nålar. Eftersom rehabiliteringen startar omgående har man redan tvingat upp honom på fötter, men idag fick han nöja sig med att stå stilla en stund vid sängen. Även om han var trött idag lyckades han få till en målande beskrivning av dagens sjukhuslunch: ”Två bleka potatisar bredvid ett antal svampiga falukorvskivor med stuvade grönsaker som tillbehör”. Gott? Nja. Men han vill inte klaga eftersom det är Menigo som levererar…

Sjukhusbesök blir ofta ganska konstiga. Ulf var glad att se oss, men alldeles för trött för att prata. Vi var så lyckliga över att träffa honom att vi bara satt och tittade och kände på honom. En sådan skillnad mot hur t ex våra middagar hemma brukar te sig, med hög ljudnivå och en massa diskussioner och skoj. Kontraster.

En konstig sak jag noterade: Jag kände inte igen hans händer. Underligt, men om man levt med en människa i nästan 25 år kan man alla detaljer. Ulfs händer såg inte ut som vanligt idag och jag blev nästan helt fixerad vid detta faktum. Vad knäpp man kan bli.

En telefon har blivit inkopplad vid hans säng och han kommer att höra av sig till en del av er när han orkar. Några besök vill han helst inte ha, om han inte själv ringer och meddelar något annat. Om den ursprungliga planen håller kommer han att bli kvar på sjukhuset cirka en vecka.