Så kom då det förlösande brevet, kallelsen från thoraxkliniken, Sahlgrenska sjukhuset. Ja, den gällde ju inte mig, utan min man, Ulf. Vi har sedan början på februari vetat att han ska genomgå en hjärtoperation och sedan dess levt i något slags limbo, inte kunnat, orkat, vågat planera något.
Bakgrund: En lördag i januari vaknade han med akut yrsel, så svår att han nästan inte kunde stå på benen. Han mådde illa och kräktes. Vi sökte på vårdcentralen där man inte trodde det var något allvarligt, men för säkerhets skull fick han remiss till akuten på Sahlgrenska. Han fick genomgå CT (datortomografi) av hjärnan, men man hittade inget (haha!), och ett antal andra kontroller. Man fann inget alarmerande, endast ett blåsljud på hjärtat, och Ulf fick åka hem igen med rådet att vila och se tiden an. Och efter ett par dagar blev han bättre, även om lite yrsel kvarstod på morgonen när han vaknade. När det gällde blåsljudet skickade man en remiss för UCG (ultraljudsundersökning av hjärtat). Några veckor senare var det dags för den undersökningen, som vi väl båda trodde bara skulle bekräfta att allt var OK. Herregud, han är ju bara 45 och dessutom aktiv med bandy, korphockey, spinning och golf! Istället blev det chockartade beskedet att Ulf har en ordentligt trasig hjärtklaff (mitralis för den som kan medicinlingo) med ett stort läckage som följd. Utan snöa in på medicinska detaljer betyder det att hjärtat har svårt att pumpa det syresatta blodet för vidare transport ut i kroppen. Blodet ”rinner tillbaka” och gör att hjärtmuskeln tänjs ut, vilket förstorar och belastar hjärtat. Vi har senare fått vetat att uttänjningen i Ulfs fall uppgick till en 7-cm-bula, vilket tyder på att han har gått med den trasiga klaffen en längre tid. Vi får dock troligen aldrig veta exakt hur länge eller vad som gjort att klaffen gått sönder.
Nåväl, efter UCG-undersökningen fick Ulf inte åka hem, man la in honom direkt på HIVA (hjärtintensivvårdsavdelning). Han ringde mig till jobbet, en chockad person i varje ände av telefonlinjen, och jag kastade mig hem för att packa ner lite toalettsaker och åka till sjukhuset. Jag ville inte försöka nå barnen i skolan förrän deras skoldag var slut, utan åkte själv upp (med hjälp av min mamma, som fantastiskt nog släppte allt hon hade för händer och körde mig till Sahlgrenska). Jag fick tag i barnen när deras lektioner var slut, och det var så klart inte lätt att berätta att pappa var hjärtsjuk och skulle opereras. Ulf blev inneliggande två dygn, med konstant EKG-övervakning. Han fick besked att han skulle behöva genomgå en hjärtoperation, där man i första hand skulle försöka reparera den trasiga klaffen, i andra hand byta ut den. Eftersom han inte hade några symptom och inget avvikande sågs på EKG fick han åka hem. Rätt ut i ingenting, kändes det som. Han fick egentligen inga restriktioner, men såklart skulle han försöka ta det lite lugnt.
Sedan dess har vi gått och väntat på Operationen, med stort O. Vi har gått igenom chockfasen, pendlat upp och ner i humör och sinnesstämning, väntat otåligt och samtidigt oroat oss för själva operationen. Ulf har försökt förbereda så att han kan lämna över sina arbetsuppgifter på jobbet, eftersom han vet att han kommer att bli sjukskriven ett par månader efter operationen. Så kom nu äntligen kallelsen, tisdagen den 29 mars är det dags. Inskrivning dagen innan. Jag kan självklart inte beskriva hur Ulf mår och känner, bara mina egna tankar. Igår morse, dagen efter kallelsen landade i brevlådan, vaknade jag kl 03:22 och kunde inte somna om. Ett virrvarr av tankar kring praktiska saker, ledighet från jobbet, vilka rättigheter har man, ersättning från försäkringskassan, sommardäck på bilen, det är bra om räkningarna är betalda så vi slipper tänka på det, behöver jag var ledig när Ulf kommer hem från sjukhuset, hur ska vi hålla alla informerade, orkar jag med alla telefonsamtal, hur mår barnen…
Jag kommer, med Ulfs godkännande förstås, att skriva om vad som händer, här på bloggen. Han vill, för att undvika oro och eventuella spekulationer, hålla släkt, vänner, arbetskamrater m fl informerade och då tror vi att detta kan vara ett forum som passar. Ni är självklart välkomna med kommentarer och frågor.
Var rädda om er och varandra!
Rehabiliteringen är i full gång och han ska upp så mycket han orkar. Han har fått ett träningsprogram och ska andningsträna flera gånger i timmen. För det ändamålet har han ett munstycke med motstånd vid både in- och utandning för att lungorna ska få jobba maximalt. 
